Sparat under: feminism | Etiketter: catwalk, feminism, Herman Lindquist, mode, raggarsträng
Haha. Först måste jag bara länka till ett inlägg om Sverigedemokraterna på Ankpressen. Lite satir såhär på eftermiddagskvisten har väl sällan någon dött av. Jag skrattar lite kluckande inombords fortfarande.
Håller på att läsa Jan Guillous Madame Terror. Den är riktigt bra. Överlag har jag något emot journalister som skriver böcker (läs: Liza Marklund) men Jan kommer undan med det mesta (även mansschauvinism och mystiska jägartendenser) eftersom att han är så sanslöst bra på research. Det är någonting som sannerligen imponerar mig.
Min kvinna ilar runt här och städar medan jag sitter och skriver. Det händer inte ofta kan jag avslöja. Hon är nog den sluskigaste slusken i stan. Men nu har hon insett att det inte är rättvist att använda mig som städtant medan hon själv sitter och spelar Sortera Bajs, ett förövrigt mycket intellektuellt stimulerande och trevligt litet spel som KP tillhandahåller mänskligheten. Hur som helst, så känns det ganska fint att få ynnesten att lata sig medan hon sliter för sin anletes svett.
Och när vi nu ändå talar om kvinnor, har ni läst Herman Lindquists underbara krönika i Fokus? Förvisso lite old vid det här laget men ni får ursäkta en gammal man. En av kommentatorerna vill sammanfatta krönikan och gör det utmärkt bra: “djävla modeskaparbögar som inte låter oss se rejäla pattar”. Alltså. Visst, han har rätt. Modeklimatet är HEMSKT. Jag mår illa när jag tänker på det. Men han vill bara föra oss ur askan, i elden. Egentligen spelar det ju ingen roll hur idealet ser ut, för folk kommer alltid att vrida sig själv ut och in för att försöka uppnå det. Det är inte den fysiska biten som är relevant, utan den psykiska. Därför spelar det ingen roll om kvinnorna på catwalken är 175 långa och väger 35 kg, eller om de är ”riktiga” kvinnor (jävla gubbe) med stora pattar och en mjuk röv att hugga tag i. Det är likriktningen som gör det farligt.
Som jag ser på det skall modeintresse yttra sig i ett intresse för kläder, tyger, estetik, och vad man kan göra med hjälp av gedigen skrädderikonst. Det är vad jag tycker att mode borde handla om. Att det ens finns mode i hur kroppen skall eller inte skall se ut är ju totalt befängt!
Nu tycker ni säkert att jag är banal, men varför kan man inte ha alla sorters kvinnor (och män, och varför inte en och annan shemale eller hermafrodit också) på catwalken?
Nej, det kan man inte. Framför allt inte vad gäller kvinnor. För om vi män misslyckas med att styra bort kvinnans psyke från revolutionen och mot den egna kroppsuppfattningen så kommer vi också att förlora vår ledande ställning i världen. Det är så enkelt. Om vi uppfostrar alla kvinnor till att tro att deras utseende är det viktigaste de har, och att deras största uppgift är att behaga en man, så kommer de aldrig att bli ett hot.
Den dagen alla människor inser det och börjar göra någonting åt det kommer vi att kunna komma i närheten av att störta patriarkatet… Inte före. Alla kvinnor som sminkar sig för att gå ner till affären, som lägger hundratals kronor i månaden på att köpa hårborttagningsprodukter, som inte kan gå till skolan/jobbet i samma kläder två dagar i rad för att det vore pinsamt om någon tänkte på det, som tycker att andra tjejer som inte rakat ögonbrynen på två veckor är äckliga och ”borde skärpa sig”, fundera över vad i hela fridens dagar det är ni håller på med. Fundera över för vems skull ni gör det. Och när ert självklara svar kommer, för det gör det alltid, ”jag gör det för min egen skull”, så fundera över VARFÖR ni gör det istället. Vem är det som inbillat er att ni blir vackra för att ni ser ut som porslinsdockor? Förlåt om jag låter klyshig, men jag älskar min flickväns raggarsträng, bara därför att den är hon. Hade hon inte haft någon hade det också gått bra. Jag tycker lika mycket om henne när jag råkar se att hon har ett hårstrå på hakan (Eller vid bröstvårtan! Tänka sig att kvinnor också kan ha det!) eller när hon har en saggig gammal tröja med fläckar av brunsås eller om hon sätter sig ner så man ser hennes myntinkast på det där osexiga sättet. Vad spelar det för roll, hon är ju fortfarande hon?
En människa som inte älskar en kvinna precis sådan hon är när hon är som fulast och mest oattraktiv är ju inte heller en människa värd att spendera sitt liv med. Oavsett om den presumtiva förtryckaren är man eller kvinna. Man har ett ansvar för sitt eget liv. Ibland önskar jag att jag vore kvinna så att de här orden lät lite mer trovärdiga, men jag hoppas att ni förstår mig i alla fall.
Herregud vad jag svamlar. Men jag menar vartenda ord.
Förövrigt vill jag också lägga till att när folk läser Hermans krönika så går de åter igen på det gamla tricket som jag talade om i mitt förra inlägg: Att allt är svartvitt. ALLT ÄR INTE SVARTVITT. MAN KAN TYCKA ATT MODEVÄRLDEN ÄR OHÄLSOSAM, MEN MAN MÅSTE INTE HÅLLA MED HERMANS GUBBSJUKA, OINTELLIGENTA, FÖRSTOCKADE OCH BAKÅTSTRÄVANDE KOMMENTARER BARA FÖR DET. Gud, varför får jag inte bara lobotomera människor och bygga om deras hjärnor så att de tänker rätt, som Jag.
